Recension: Eclipse "Paradigm" (Frontiers)

Svenska ECLIPSE har gjort en resa som få andra band i dag lyckats åstadkomma. Från debuten ”The truth and a little more” från 2001, till idag så har bandet gått från klarhet till klarhet. Sångaren och gitarristen, och tillika låtskrivaren, Erik Mårtensson, har vuxit fram som en erkänd och aktad musiker och låtskrivare, som samarbetat med flera olika band, i till exempel W.E.T., tillsammans med Jeff Scott Soto och Robert Säll (Work Of Art) och Nordic Union, samarbetet med Ronnie Atkins/Paul Christensen från Pretty Maids. Första skivsläppet på italienska Frontiers Records kom redan med album nummer två, ”Second to none”, 2004, men det var egentligen först med femte albumet ”Armageddonize”, som släpptes 2015, som det riktigt slog till. Bandet byggde upp sin fanbase undan för undan med albumen ”Are you ready to rock” och ”Bleed and scream”, men det var 2015 som det slog till ordentligt.

Bandet har under senare år turnérat med bland annat Scorpions och Aerosmith och spelat i både USA, Australien, Japan och de flesta av Europas länder och bandets überstarka melodier har tilltalad en stora skara nya fans över hela världen. 2017 släpptes ”Monumentum”, som faktiskt till och med slog sig in Topp 20 i Sverige, som får anses som en stor bedrift, då melodiös rock ytterst sällan spelas varken i radio eller i TV, och därför får sälja in sig på andra kanaler för att få nya konsumenter. Själv tyckte jag att ”Monumentum” var ett svagt album i jämförelse med ECLIPSE tidigare plattor, så förhoppningen var att de skulle leverera bättre med nya albumet, ”Paradigm”, som precis släppts ut i skivbutikerna.

Ni kanske redan har hört förstasingeln ”Viva la victoria”, ett spår som har en refräng som alldeles för lätt letar sig in i huvudet och jag kan tycka att det blir lite för mycket ”barnkalas” om den här låten, men troligen kommer det här att fungera både live och på fotbollsplanen.

Tidigare i år släpptes även ”United”, som utsågs till officiellt tema för Dreamhack Showdown, som gick av stapeln i Spanien i juli månad i år. Inte heller denna låt imponerade speciellt mycket på mig när jag hörde den första gången och mina förväntningar inför albumet fick sig en törn.

Som tur är så finns det betydligt bättre låtar på albumet ”Paradigm”, som jag lyssnat på under ett par veckors tid. Redan andra spåret ”Mary Leigh” är en suverän och typisk ECLIPSE dänga. Rak, okonstlad och med en pang-på-rödbetan refräng så utklassar den i stort allt som jag hört i genren i år. ”Blood wants blood” är en annan kanonlåt med en typisk svensk hantverksmässighet och en snygg refräng och efterföljande ”Shelter me”, som är en tung powerballad, har också en urstark refräng.

Bästa spåret utser jag ”Delirious” till, där alla delar i låtens uppbyggnad är så perfekt utsnidat att det ger mig rysningar. Det enkla, men kraftfulla gitarriffet, tyngden i kompet och den extra lilla kryddan i refrängen som grädde på moset. En av årets bästa låtar!

Vi hör lite keltiska influenser i ”When the winter ends”, som också är en fantastisk låt och av de sista spåren på plattan så är det ”Never gonna be like you” och den alldeles nysläppta singeln ”The masquerade” som sticker ut mest.

ECLIPSE är en av Sveriges hetaste rockband just nu och efter en tillfällig dipp med ”Monumentum” så är de tillbaka med sina träffsäkra melodiösa hårdrock. Var Du som jag lite tveksam efter de två första smakproven från nya albumet, så lovar jag att Du kommer att bli omvänd. Kanske ECLIPSE starkaste platta hittills!

Betyg: 9/10

Degreed ”—”

Pretty Maids ”—”

1.       Viva la victoria

2.       Mary Leigh

3.       Blood wants blood

4.       Shelter me

5.       United

6.       Delirious

7.       When the winter ends

8.       .38 or .44

9.       Never gonna be like you

10.   The masquerade

11.   Take me home

Lyssna på den suveräna "Mary Leigh" här!

Recension: Bent Knee "You know what they mean" (Inside Out)

En av 2017 års mest intressanta skivsläpp kom från Bostonbandet BENT KNEE, som knockade mig med en annorlunda och fantastiskt visuell och livfull form av indierock, med en hel del progressiva inslag. Det var nog därför som tyska Inside Out föll för denna sextetts märkliga musik. Albumet ”Land animal” var bandets tredje fullängdsalbum, men det var nu det hände saker över större delen av världen. Courtney Swain’s magiska sätt att sjunga på, i kombination med trummisen Gavin Wallace-Ailsworth oerhörda sväng tillsammans med bassisten Jessica Kion samt gitarristen Ben Levins variationsrika spel.  Sättningen kompletteras med en violinist (Chris Baum) och en ”ljudkonstnär” vid namn Vivian Welch.

I dagarna har bandet släppt sitt fjärde album, ”You know what they mean” och det är Inside Out som släpper även denna platta. Fastnade Du, som jag, för bandets fantasieggande art rock på förra albumet, så kanske Du, som jag, undrar lite vad det är som sker, när man första gången laddar CD-spelaren med albumet. Ljudbilden är betydligt råare och de 13 spåren som plattan består av låter mer åt indie-hållet än den moderna progressiva inriktning som bandet presenterade på ”Land animal”. Jag har svårt för det överstyrda soundet, med distorsion på både det ena och det andra, och trummorna låter som de vore köpta på Ge-Kås!

Försmak på nya albumet kom i form av låten ”Hold me in”, där man direkt kan ana en stiländring. Courtney Swain’s magiska röst är, utan tvekan, bandets stora tillgång, och hade det inte varit för henne så vet jag inte riktigt om det här hade fungerat. Det är en okej låt som har ett grymt härligt gung i versen.

Andra singel blev låten ”Bone rage” och ska jag vara ärlig så trodde jag att det var något fel på min dator när jag första gången hörde låten, då inledande oljudet är direkt obehagligt att lyssna på. Det är heller inte någon av plattans bättre spår, men en intressant kombination av Björk och tidig Black Sabbath!

På CD’n ligger ”Give us the the gold” mitt emellan de två tidigare nämnda singelspåren och här låter det genast mycket bättre. Det här är en låt som visar den magi och stämning som jag fastande för på förra plattan.

Ett annat spår som jag tycker sticker ut är ”Egg replacer”, vars vers är avvaktande och stämningsfull för att sedan explodera i en refräng som har massor av attityd.

”Cradle of rocks” är en härlig poplåt med snygga melodier, men där bandets nya, råare sound inte är till någon fördel i mina öron.

Därefter tappar plattan fart, man satsar på dist och oljud istället för att skriva låtar som fastnar. Dessutom så saknar jag de kvirkiga och småtokiga infallen som förra plattan hade.

”Catch light” är ett undantag på senare delen av plattan, en suggestiv popig sak med en riktigt bra refräng.

”You know what they mean” visar upp ett annorlunda BENT KNEE än förra plattan. Det är absolut inte en dålig platta, men det här håller inte alls samma standard som ”Land animal”!

Betyg: 6/10

MorTar ”—”

Björk ”—”

1.       Lansing

2.       Bone rage

3.       Giveus the gold

4.       Holdme in

5.       Egg replacer

6.       Cradleof rocks

7.       Lovell

8.       Lovemenot

9.       Bird song

10.   Catch light

11.   Garbageshark

12.   Golden hour

13.   It happens

Här ser Du videon till "Hold me in"!

Recension: Flying Colors "Third degree" (Music Theories Recordings / Mascot)

Allt som oftast dyker det upp så kallade ”supergrupper”, som består av redan kända och etablerade namn som av olika anledningar slår sina påsar ihop och gör musik. Många musiker behöver nya utmaningar och vågar gå utanför sin egen safetyzone och gör helt nya saker, medan andra finner nya utmaningar inom samma område. Vissa slutar aldrig att söka sig till nya samarbeten och en av dessa rastlösa själar är den ständigt aktuelle Neal Morse.

Supergrupper är också ett fantastiskt sätt för att hitta nya fans, då i exemplet fans av Neal Morse får upp ögonen för Dixie Dregs när de lyssnar på nya albumet med FLYING COLORS, där både gitarristen Steve Morse (som inte har någon familjär koppling till Neal) och bassisten Dave LaRue finns med. Och i många fall så gör en ”supergrupp” aldrig mer än ett album, medan andra, såsom FLYING COLORS, hittar en naturlig gemenskap och gör flera album. FLYING COLORS släpper i dagarna sitt tredje album, så kemin mellan de fem rutinerade musikerna, kompletterade med trummisen Mike Portnoy (ex-Dream Theater, Transatlantic, Neal Morse, WineryDogs) och sångaren och gitarristen Casey McPhearson (Alpha Rev, Sea Within), är i högsta grad närvarande.

Nya plattan heter ”Third degree”, har tagit lite tid att spela in, på grund av att medlemmarna har en hel del annat att göra i sina respektive ordinarie band, men alla inbladade hade samma positiva inställning och ambition att målet skulle genomföras. Nu är de åter aktuella, som sagt, och plattans release kommer också att åtföljas av en kortare turné. Inspelningarna började redan i Steve Morse studio 2016, för att avslutas hela två år senare, i december förra året. Efterarbetet har sedan kunna göras via Skype och tio inspelade spår, blev nio på den ordinarie varianten av plattan, med ett bonusspår på en deluxe variant (som också innehåller fem instrumentala versioner).

Debutplattan släpptes 2012 och blev genast en snackis hos progfansen och två år senare dök uppföljaren, ”Second nature” upp, och fansen blev inte mindre i antalet. Alla i bandet bidrar till FLYING COLORS speciella sound, för det låter inte övervägande progressiv rock, som man skulle kunna tro då Neal Morse, Mike Portnoy och Steve Morse är kända från band som i huvudsak lirar i den ligan. Dock har Steve Morse de senaste dryga 2 decennierna spelar med det klassiska hårdrocksbandet Deep Purple och inte ägnat sig så mycket åt progressiv rock och sångaren Casey McPherson kommer från en helt annan musikalisk värld. Därför är FLYING COLORS musik ofta rakare och mer melodiös än vi normalt uppfattar progressiv musik.

Men lugn, alla Ni som ännu aldrig hittat till FLYING COLORS musik, det här är säkert musik för dig ändå. Första singeln som släpptes från plattan var ”More”, som är en dryga sju minuter lång, rockig sak, med en hel del twist och skruv. Caseys röst är helt perfekt i sammanhanget och ger bandet sitt speciella sound, med en ovanligt highpitched stämma som är fylld av mycket känslor.

”Cadence” är ett bra exempel på hur stor betydelse Casey har, då han tar över och resten av bandet ibland bara finns där när man njuter av hans röst. Men arrangemanget till ”Cadence” är också genialt, med oerhört snygga stråkar och en hel del luft där det behövs.

Bäst på albumet är den längre ”Last train home”, och som får mitt progressiva hjärta att slå lite fortare, men även den Beach Boys influerade ”Love letter” hör till mina favoriter. Det är också ett spår där både Casey, Neal och Mike sjunger lead, och de sjunger gemensamt en fantastiskt snygg stämsång! Och det är i de mindre progressiva stunderna som FLYING COLORS briljerar med snygga melodier och refränger, såsom inledande ”The loss inside” eller ”Geronimo”. Jag tror att FLYING COLORS är en supergrupp som är här för att stanna, då alla medlemmar verkar trivas i sina respektive roller och att de verkar ha kul tillsammans. Resultatet talar för att de har det i alla fall!

Betyg: 8/10

Kansas ”—”

1.       The loss inside

2.       More

3.       Cadence

4.       Guardian

5.       Last trainhome

6.       Geronimo

7.       Youare not alone

8.       Love letter

9.       Crawl

Här kan du njuta till plattans inledningsspår, "The loss inside"!

Recension: Robert Tepper "Better than the rest" (AOR Heaven)

ROBERT TEPPER är lite av en doldis, då han inte gjort speciellt mycket i eget namn, bara fyra album på knappt trettio år. Hans stora framgångar har istället skett via andra artister, eller genom låtar som medverkat i olika storfilmer. Hans största framgångar har han haft i några Sylvester Stallone-filmer, såsom ”Cobra” med låten ”Angel of the city” och ”Rocky IV”, där hiten ”No easy way out” fanns med. Båda dessa spår fanns med på ROBERT TEPPER’s debutplatta, men det var respektive soundtrack plattor som sålde i mängder.

Han har skrivit låtar till bland annat Paul Anka och Pat Benatar och det var TEPPER som hjälpte Benny Mardones att få till den stora hiten ”Into the night” redan 1980. ROBERT skrev kontrakt med Scotti Bros. och släppte två album inom två år, men de stora framgångarna uteblev och bolaget droppade TEPPER, som ändå fortsatte att skriva låtar. Vissa av dessa har hamnat i olika TV-serier, men när MTM Records signade honom för albumet ”No rest for the wounded heart”, så fick fansen en ny chans att höra ny musik. Därefter så försvann ROBERT TEPPER och få trodde väl att han skulle dyka upp igen i skivsammanhang.

Förutom ett självfinansierat skivsläpp 2012, med den halvakustiska plattan ”New life story”, så har det alltså varit tyst om ROBERT, tills just i dagarna när AOR Heaven släppt hans alldeles färska alster, ”Better than the rest”, TEPPER’s femte platta i karriären. För Er som var med och har partat loss till denne underskattade artist, får verkligen lön för en lång väntan. Nya platta tar vid där debutplattan slutade, skulle man kunna säga. Plattans elva spår har en stark 80-talsfeeling och det här är ROBERT’s absolut bästa platta sedan just debuten.

Redan i inledande spåret ”Why does over (have to be so sad)”, så kryper nostalgin inpå mig, rösten, soundet och den klockrena, melodiösa låten. I titelspåret, som är nästa spår, låter det exakt som ett soundtrack till en bortglömd Sylvester Stallone-film från 80-talet. Som kuriosa kan jag nämna att Sylvester Stallone handplockade låtarna till sina filmer och insisterade att TEPPER skulle finnas med då han är en av Stallone’s favoritartister!

”Better than the rest” är ett samarbete med en spansk gitarrist och låtskrivare som heter Pablo Padilla, som ROBERT träffade när han turnérade i Europa för några år sedan. Pablo flyttade sedermera till Los Angeles och har övervakat tillblivandet av TEPPER’s nya album under ett år tid. De har skrivit låtarna tillsammans och plattan är fylld med riktigt snygga och bra melodiös rock, typ John Parr, Stan Bush, Russ Ballard och Survivor.

Ytterligare spår som Du bör kolla upp är ”Testimony”, den snyggt känslosamma balladen ”Time just this time”, ”My yesterday”, Toto-inspirerade ”Show me where the light is going” och ”I don’t want to make you love me”. En riktigt bra och efterlängtad comeback från en stor artist med en fantastisk röst!

Betyg: 8/10

John Parr ”—”

Survivor ”—”

1.       Why does over (Have to be so sad)

2.       Better than the rest

3.       All that we never have

4.       Testimony

5.       Time just this time

6.       My yesterday

7.       Tell meyou love me

8.       Show me where the light is going

9.       Beyond the atmosphere

10.   I don’t want to make you love me

11.   You know just how you feel

Du kan höra låten "Why does over (Have to be so sad) här!

Recension: Defiants "Zokusho" (Frontiers)

2015 släppte DEFIANTS sitt debutalbum, en platta som undertecknad håller för en av det årets bästa melodiösa rockplattor. Bakom namnet DEFIANTS hittar vi tre tidigare medlemmar från det numera avsomnade bandet Danger Danger, som, mellan åren 1989 och 2009, släppte sju studioplattor, och som hade en mycket hängiven skara fans. Saknaden efter bandet var stor och det var Frontiers Records mäktige mogul, SerafinoPerugino, som övertalade Bruno Ravel och Paul Laine att hitta på något tillsammans igen. Bruno var med och startade Danger Danger, tillsammans med originalsångaren Ted Poley och Paul Laine fanns med i bandet som sångare mellan åren 1995 och 2004. Trion kompletterades med den svenskfödde gitarristen Rob Marcello, som fanns med på bandets sista/senaste platta, ”Revolve”, samt under återföreningsturnén som bandet gjorde 2014.

Fortfarande kommer jag tillbaka till debutplattan lite då och då, och låtarna ”Runaway” samt ”Take me back” är två favoriter som jag fortfarande får gåshud när jag hör. Dessutom är hela plattan ett pärlband av grymt snygga och melodiösa låtar med ett klassiskt stort och svulstigt sound. En platta som andades mycket av ursprunget i Danger Danger, en som också hade ett modernt melodiöst uttryck. När bandet nu precis har släppt sitt andra album, ”Zokusho” (japanska och betyder ungefär ”nästa kapitel” eller ”uppföljare”) så är det just den plattan som snurrat mest hos mig under de senaste veckorna.

Trion har blivit en kvartett, då ytterligare en av Danger Dangers originalmedlemmar anslutit som gästande musiker på samtliga spår, nämligen trummisen Steve West, men soundet är lika fantastiskt svulstigt melodiöst och låtmaterialet är imponerande starkt. Det tog fyra år att följa upp sitt debuterande ”mästerverk”, och tiden har det verkligen förvaltat väl, genom att skriva elva kanonspår som hamnat på albumet. Inledande ”Love is a killer” är en riktig ”killer” och efterföljande ”Standing on the edge” är inte långt efter. Det tar inte alltför lång tid innan jag går och nynnar med i låtarna som snabbt sätter sig. ”Hollywood in headlights” har också en knivskarp refräng, perfekt igenkänningsfaktor utan att vara ett plagiat.

”Fallin’ for you” fortsätter på samma melodiösa tema och jag får, förutom DangerDanger och Loverboy som referens, också vibbar av den sorgligt underskattade 90- rockaren Michael Morales, som numera lever ett mindre glamoröst liv som musiklärare och coach.

En av favoritspåren på nya plattan är ”Hold on tonight”, som har en refräng stark som Super-Glue som efterföljs av ”Allnighter”, en låt med hög partyfaktor.

Lite längre ner i spelordningen kommer ytterligare en av mina favoriter, ”Stay”, en låt med mer melodiöst dimensionerad refräng och Rob Marcello spelar upp ett grymt snyggt gitarrsolo och visar samtidigt vilken härlig ton han har i sitt spel.

Väntan har varit lång, men nu när nya albumet med DEFIANTS äntligen är här så det så bra som man hoppats att det skulle vara. De uppfyller förväntningarna med råge!

Betyg: 9/10

Loverboy ”—”

Danger Danger ”—”

1.       Love is the killer

2.       Standing on the edge

3.       Hollywood in headlights

4.       Fallin’ for you

5.       Hold on tonite

6.       Allnighter

7.       U X’d my heart

8.       It goes fast

9.       Stay

10.   Alive

11.   Drink up!

Här kan du se videon till "Falling for you"!

Recension: Soleil Moon "Warrior" (Frontiers)

2012 släppte amerikanska SOLEIL MOON sitt andra album på Frontiers Records, en platta som gärna hoppar fram ur skivsamlingen av sig själv lite då och då för att avlyssnas, då det handlar om kvalitativ, tidslös poprock i stil med Richard Marx, Ambrosia eller Michael Thompson. Bakom bandnamnet döljer sig två mycket rutinerade, men kanske inte så kända namn inom amerikansk musikliv. Sångaren Larry King har kanske några av Er läsare hört tidigare på Michael Thompson Bands plattor och John Blasucci är keyboardist som bland annat lirar med Dennis DeYoung. På det här albumet finns också Michael Thompson med och gästar på gitarr, men han ingår inte i bandet när de ger sig ut och spelar live.

”Warrior” är bandets tredje album och det är långt mellan skivsläppen. Debuten ”Worlds apart” släpptes 1999, och uppföljaren kom inte innan 2011 i USA, och 2012 när Frontiers licensierade plattan och släppte den på sitt bolag för övriga världen. I och med världsreleasen så fick också en betydligt större publik upp ögonen och öronen för detta bands snyggt producerade och tidlösa musik. Väntan har varit lång på uppföljaren men nu är den äntligen här och den lär inte göra någon av de tidigare fansen besviken.

”Warrior” låter mycket ”amerikansk”, svulstigt och textmässigt så dyker det upp en hel del nostalgi, redan i inledande spåret ”’72 Camaro”, en tillbakablick till en tid när bilens storlek och längd var betydelsefull. Camaron var i och för sig ingen stor bil, men är idag en klassiker för alla bilälskare. En snygg inledning och hela albumet har en värme i produktionen som man ofta saknar idag och troligen så är plattan inspelad ”the old-fashioned way”.

”Here for you” är nästa spår, en vacker halvtempoballad med en stark refräng som snabbt blir en favorit på plattan. King har en kraftfull pipa och av någon outgrundlig anledning så kommer jag att tänka på John Denver, en av USA’s största artister genom tiderna inom countrymusiken. Inte min bag, men han hade en ruskigt bra röst.

”You and I” har ett arrangemang som får mig att tänka på popig AOR från 1980, men det låter ändå hur fräscht som helst. En härligt nostalgisk låt och en av många spår på albumet med en klockren refräng.

”Just so you know” är en låt som John Farnham troligen hade önskat att han skrivit, eller kanske också ”Can’t go on”. Båda med snygga refränger och en tidlös touch.

Första riktiga balladen heter ”Halfway to nowhere” och även denna låt är knivskarp i sina harmonier, arrangemang och refräng.

”When I’m with you” är nästa spår som jag fastnar för, en låt som inte riktigt kan bestämma sig för om det skall vara en ballad eller dansvänlig. Refrängen är stark och arrangemanget är himmelskt (om ni förstår kopplingen) såsom Michael W. Smith skulle kunna rattat in.

Tempot blir lite långsammare mot slutet och det finns några spår som inte håller klass, men i stort är det här ännu ett album som kommer att få alla AOR freaks att vakna upp. Titelspåret är dessutom nästan översvulstigt, med ett längre symfoniskt parti, som kunde varit signerat David Foster.

Det finns dock två ”fel” med ”Warrior”, avslutande ”420”, ett spår som inte står med i låtlistan – ett så kallat ”Hidden Track”, som inte alls platsar in. Dessutom så undrar jag hur de tänkte när de valde ut omslaget, som ger intrycket av att det här är en band som lirar betydligt tyngre musik, vilket mycket väl kan skrämma bort potentiella köpare. Hoppas detta inte blir fallet, för ”Warrior” är verkligen väl värd att lyssna in sig på!

Betyg: 8/10

Survivor ”—”

John Farnham ”—”

1.       ’72 Camaro

2.       Here for you

3.       You and I

4.       Just so you know

5.       Can’t go on

6.       Halfway to nowhere

7.       How long

8.       Nothing matters

9.       When I’m with you

10.   Before the rainbow

11.   Warrior

12.   420 (Hidden track)

Här kan Du lyssna till den vackra "Here for you"!

Recension: Unruly Child "Big blue world" (Frontiers)

En av rockens mest underskattade debutalbum kom 1992 och bandet var UNRULY CHILD. Mitt i värsta grungevågen så drunknade detta mästerverk i den nya, ångestfyllda, rocken, som spred sig som en kräftsvulst över världen. En efterföljare spelades in, men släpptes aldrig och UNRULY CHILD lades på is några år, innan de dök upp i en annan konstellation 1998, långt ifrån den kvaliteten som debuten hade. 2010 släpptes så den ”riktiga” uppföljaren till debutalbumet, där sångaren Mark Free (Signal, King Kobra) varit en viktig del, nu tillbaka i bandet som Marcie Michelle Free, efter att genomgått en könskorrigering i mitten av 1990-talet. Tiden var mogen för Marcie att återgå till musikbranschen, efter många års frånvaro, och albumet ”Worlds collide” visade att Mark/Marcie fortfarande besatt en enastående röst, som många saknat.

2014 släpptes första delen av ”Down the rabbit hole”, ett självfinansierat projekt, som vi ännu ej fått del två av, och 2017 var bandet tillbaka med ett nytt, helt, album på Frontiers Records, ”Can’t go home”. Då visade bandet upp en mognare sida, tempot var något lägre och låtarna mer åt melodiös rock än svulstig AOR, men det är faktiskt UNRULY CHILD’s starkaste platta sedan debuten, med en härlig samlig oerhört snygga låtar. Det har gått ytterligare två år och det är redan dags för uppföljaren till 2017 års mästerverk, ett album som fått titeln ”Big blue world”.

Nya albumet har en fortsatt stark profil när det gäller välskrivna låtar, men jag förstår mig inte riktigt på ljudbilden. Det finns ingen botten i produktionen och det låter ovanligt platt och komprimerat. De här rutinerade grabbarna har skrivi tio nya grymt starka låtar, men av någon anledning glömt att producera dessa med kärlek till sitt ursprung. Jag har inget emot att bandet, redan på förra albumet, ”vuxit upp”, men oj vad jag saknar ett svulstigt AOR sound som förgyller Marcies fantastiska stämma, Bruce Gowdy’s läckra och smakfulla gitarr riff samt Guy Allisons sinne för keyboard harmonier.

”Living in someone else’s dream” inleder plattan och det är en stark början, med en resa tillbaka till slutet av 80-talet, som är harmonierna gyllene tid, men det saknas tryck i Gowdy’s gitarr och allt är så fasligt lagom. Trummorna låter inte heller speciellt kul och Jay Schellen står inte ens listad att spela på plattan i den information som jag har, så kanske är det trummaskin (?) istället.

”All over the world” är också en stark låt med snygga melodier och harmonier och Marcie sjunger fantastiskt, men det hade behövts ett tyngre sound.

Därefter kommer ”Dirty little girl” som är en härlig melodiös rocklåt lite åt Toto-hållet, men med en touch av bandet Signal, Mark Free’s första band. Snygg låt med härliga harmonier och melodier.

En av plattans bättre spår är den lugnare ”Breaking the chains”, med en akustisk gitarr i kompet på verserna. Smakfullt och vackert med en refräng som fastar.

Även ”Are these words enough” är en lugnare låt som också är smakfullt melodiös, men som kanske saknar en refräng som fastnar på samma sätt som förgående spår.

”Will we give up today” går också i halvtempo till att börja med men ökar mot refrängen, som är riktigt bra och har ett aktuellt tema i miljöns tecken.

Tempot tas ner ytterligare ett snäpp när balladen ”Beneath the steady rain” startar, och det är inte riktigt vad man behöver efter flertalet lugnare spår. Dessutom så är det här inte någon speciellt bra låt och känns onödig och jag brukar hoppa över den när jag lyssnar på albumet rakt igenom.

När man ökar tempot på plattans tre sista spår så tappar plattan ändå lite fart eftersom dessa spår känns lite mer som utfyllnad och inte håller samma klass som första delen av albumet. Bästa av de tre är den lite bluesiga ”Down and dirty” son får beskrivas som plattans ”tyngsta” spår.

Jag hade inte förväntat mig att UNRULY CHILD skulle kunna toppa förra albumet och det gör de heller inte. ”Big blue world” är helt okej låtmässigt, trots att det svajar mot slutet, men största problemet är produktionen som jag inte kan godkänna, med tanke på de tidigare presenterat plattor som låter mycket bättre än så här…

Betyg: 7/10

Signal ”—”

Mr. Mister ”—”

1.       Living in someone else’s dream

2.       All over the world

3.       Dirty little girl

4.       Breaking the chains

5.       Are these words enough

6.       Will we give up today

7.       Beneath a steady rain

8.       The harder they will fall

9.       Down and dirty

10.   The hard way

Här kan Du se videon till låten "Will we give up today"!

Recension: Pattern-Seeking Animals "Pattern-Seeking Animals" (Inside Out)

Sedan Neal Morse försvann från Spock’s Beard så har man ofta tagit hjälp av en ”osynlig” medlem i bandet när det gäller låtskapande. Han heter John Boegehold och han är även keyboardist som också spelat på några av Spock’s plattor. Det är nu dags för honom att släppa platta med det egna bandet PATTERN-SEEKING ANNIMALS och det är inte helt fel gissat om Ni tror att vi skall hitta musiker från Spock’s Beard i bandet. För så är det; bassisten Dave Meros finns här och likaså förre Spock’s-trummisen Jimmy Keegan. Dessutom så har John valt att förlita sig till nuvarande Spock’s-sångaren Ted Leonard att både spela gitarr och sjunga.

Ni som följt Spock’s karriär sedan Neal Morse bestämde sig att hoppa av, vet att de har lyckats att fortsätta bandet på en hög nivå och de plattor som släppts har, men några få undantag, varit riktigt bra. Detta beror troligen mycket på att man har haft John Boegehold med sig i kulisserna, för han visar på den här plattan att han är en alldeles lysande låtskrivare, som har gåvan att kunna skriva intrikata, progressiva stycken – både långa och korta – och samtidigt vara oerhört melodiös. Både Dave Meros och Ted Leonard listas som låtskrivare, men jag är väldigt säker på att det är Johns grundidéer som de fått putsa lite på, och inte tvärtom.

Vid en första lyssning så låter det här som ytterligare en ”Spock’s Beard”-platta, men låtmaterialet är mer varierat och faktum är att jag har lyssnat på PATTERN-SEEKING ANIMALS’ debutplatta under mer än en månad nu, och jag tröttnat inte, så som jag faktiskt kan erkänna att jag ofta gör när det gäller Spock’s Beards plattor de senaste åren. Inledande, 10 minuter långa ”No burden left to carry” är lysande i alla dess teman och lite senare så kommer en kontrast i den poprockiga, 4 minuter korta, där man inte hittar några ”progressiva” inslag alls. ”Fall away” är också en mer ”vanlig” låt, en oerhört vacker ballad, där Ted Leonard sjunger grymt starkt.

Bästa spåret på plattan är ”No man’s land”, en låt med flera hooks, från det enkla visseltemat i inledningen till en grymt efterhängsen refräng. En låt som inte faller precis under progressiv rock, men som smälter in perfekt i variationen på det här albumet. Avslutande ”Stars along the way” är en av plattans längre spår och en vacker, värdig slutlåt på ett alldeles fantastiskt album.  Här blandas influenser från Genesis, Kansas och naturligtvis Spock’s Beard, på ett intelligent sätt!

Tanken med PATTERN-SEEKING ANIMALS var att det bara skulle vara ett skivprojekt, men nu är alla inblandade sugna att ta sin musik ut på turné. Och dessutom så lär det bli mer musik från gruppen, då John redan börjat skriva musik till en uppföljare. Den ser jag verkligen fram emot! Under tiden så tänker jag låta debutplattan cirkulera i spelaren ett tag till, och verkligen njuta!

Betyg: 9/10

Spock’s Beard ”—”

Kansas ”—”

1.       No burden left to carry

2.       The same mistakes again

3.       Orphans of the universe

4.       No one ever died and made me king

5.       Fall away

6.       These are my things

7.       We write the ghost stories

8.       No man’s land

9.       Stars along the way

Här kan Du njuta till plattans inledningsspår, "No burden left to carry"!

Recension: Nad Sylvan "The regal bastard" (Inside Out)

Det startade i 2015 med albumet ”Courting the widow” och fortsatte 2017 med albumet ”The bride said no”. Jag pratar om NAD SYLVAN’s historia om en vampyrs bravader, som nu avslutas med plattan ”The regal bastard”, en trilogi som för evigt kommer att sätta denna svenskamerikan på den progressiva musikkartan. Man kunde höra talas om NAD första gången när det lilla skivbolaget, Progress Records, 2008 släppte ett album med en duo som kallade sig Unifaun. NAD hade i och för sig tidigare gjort musik, men inte med ett skivbolag bakom sig. Unifaun lät mycket Genesis och ryktet spreds om denne musiker och sångare med den speciella rösten. Roine Stolt ville ha med honom i det kortlivade bandet Agent OF Mercy, som släppte 3 album, och Steve Hackett handplockade NAD när han för några år sedan återupptäckte Genesis katolog på skiva och flera turnéer.

Inside Out skrev kontrakt med NAD för vampyr-trilogin och SYLVAN har fått mycket god hjälp från bland annat Steve Hackett, Jonas Reingold, Tony Levin Guthrie Govan och Nick D’Virgilio under vägens gång. Sista plattan heter ”The regal bastard” och vi är framme vid historiens slut, men förhoppningsvis inte slutet för NAD SYLVAN. Debutplattan var lovande, men det var med förra albumet, ”The bride said no”, som allt föll rätt på plats med en samling grymt starka låtar, en röst som är unik och en tajt ensemble av rutinerade musiker. SYLVAN’s soulindränkta progressiva rock lutar ofta mot popens värld och han radade starka och catchy refränger bland de intrikata arrangemangen med en lätthet som var imponerande.

Detta fortsätter även på nya plattan, som inleder med den starka ”I am the sea”, en låt som är ett samarbete med producenten Anders Wollbeck (Army Of Lovers, Vacuum, Tarja, Tina Arena m.fl.). En stark inledning som övergår i den udda ”Ohau” som låter som en gammal vikingasång i modern skrud, där refrängen är ett riktigt plåster. Tyvärr är inte ”Whoa (Always been without you)” lika kul, en låt som känns väldigt lång och sträcker ut sig i drygt sju minuter. Det här är en låt som inte fastnar alls för mig och det är lite synd, då resten av plattan är så fantastiskt bra. Singelspåret ”Meet your maker” är en av dessa fantastiska alster, som också följer härnäst, en cool låt med en underliggande svart humor som jag gillar, snyggt arrangerad och titta gärna på den snyggt animerade videon så blir upplevelsen än bättre. NAD får här också kvinnlig assistans bakom mikrofonen av Tania Doko.

Min favorit på plattan är det långa titelspåret, 12 minuter och 21 sekunder av ren magi, ett spår som ofta trillar runt i min spelare och som kommer att komma högt bland årets bästa låtar 2019. Fantastiskt snyggt arrangerad, och refrängen är oerhört vacker. Samarbetet mellan Jonas Reingolds bass och Nick D’Virgilios trumspel är magiskt i den längre instrumentala delen och SYLVANs arrangemang av klaviatur är inget annat än världsklass, likaså stråkarrangemangen, signerade Maria Grönlund.

Efter den vackra balladen ”Leave me on these waters”, avslutas trilogin med ”Honey I’m home”, en kortare variant av ”Whoa”, som faktiskt passar bättre i detta arrangemang. Som bonusspår på CD-versionen (tack för det!) så hittar vi ytterligare två små läckerheter, ”Diva time”, som är ytterligare ett snyggt samarbete med Anders Wollbeck och ”The lake isle of Innisfree” som är en vacker lugn sak med melodiösa harmonier i vers och refräng.

”The regal bastard” är en platta som alla som redan blev frälsta av ”The bride said no” kommer att älska. Trots ett lite mindre kul spår så är nya albumet något som man måste ha i sin skivhylla. Och hör Du NAD SYLVAN för första gången och fastnar, så glöm inte att lyssna in Dig på de övriga två albumen i trilogin. Fantastiskt välgjord och trevlig progressiv rock!

Betyg: 8/10

Genesis ”—”

Steve Hackett ”—”

1.       I am the sea

2.       Oahu

3.       Whoa (Always been without you)”

4.       Meet your maker

5.       The regal bastard

6.       Leave me on the waters

7.       Honey I’m home

8.       Diva time (Bonus track CD)

9.       The lake isle of Innisfree (Bonus track CD)

Här kan Du se "Meet your maker"!

Recension: Neal Morse "Jesus Christ The Exorcist" (Frontiers)

NEAL MORSE behöver ingen prestation, då han numera är en älskad och aktad musiker som bara får fler och fler följare ju mer musik han ger ut. Att han i början av 2000-talet hoppade av sitt dåvarande band, Spock’s Beard, för att inte längre ägna sig åt sekulär musik, ansågs av många som ett dåraktigt val. Han har överbevisat sina belackare att det går att sälja både plattor och konsertbiljetter till den progressiva publiken, trots att han har starka kristna teman i sina texter. De två senaste plattorna ”Similitude of a dream” och ”The great adventure”, som släpptes under bandnamnet NEAL MORSE BAND, bygger båda på uråldriga texter med kristna förtecken, men för min egen del så är det den fantastiska musiken som imponerar, då jag själv inte alls är religiös på något sätt, och så är det för många progressiva rock fans. NEAL MORSE är unik i sitt sätt att skriva musik och kanske är också att det är få fans inom progressiv rock som lyssnar på texterna, då dessa ofta är ganska usla….

Men det finns ett innehåll i MORSE texter som ändå inte behöver tolkas med religiösa företecken utan som kan ses som rent filosofiska och han kan verkligen engagera lyssnaren. Kanske kan nya albumet ”Jesus Christ The Exorcist” ändå provocera en del då detta är en ren rockopera, vars idé härstammar hela tio år tillbaks i tiden. En av NEAL’s vänner tyckte att det var dags att någon gjorde en ny ”Jesus Christ Superstar” och NEAL kände sig manad att göra detta. Frontiers Records släpper nu resultatet av tio års arbete, rockoperan ”Jesus Christ The Excorsist”, ett verk som hade premiär på MORSEfest förra året.

Nya plattan är – naturligtvis – ett dubbelalbum, med en speltid på närmare två timmar och till skillnad från NEAL’s två senare verk, där teman upprepas och byter av varandra, så får lyssnaren här 25 nya låtar som binds ihop till en enhet. Allt presenterat av en stor ensemble med kända och mindre kända musiker och sångare. NEAL MORSE själv hörs väldigt lite, då han gör en mindre roll som sångare. Hans roll den här gången är i första hand som musiker, gitarrist, keyboardist och bassist. Dessutom så har han ju skrivit all musik. Randy George och Bill Hubauer finns med och Eric Gillette är också med på plattan, men inte som gitarrist utan som trummis och han är en lika grym trummis som gitarrist!

Eftersom det här är en rockopera så har flera sångare fått ta olika roller i verket. Som Jesus hör vi Ted Leonard (Spock’s Beard), Nick D’Virgilio (Spock’s Beard, Big Big Train) spelar Judas, Rick Florian (White Heart) har fått den otacksamma rollen som djävulen, Jake Livgren (Protokaw) - och son till Kansas gitarristen Kerry Livgren - spelar aposteln Petrus och Caiaphas och NEAL’s son Wil Morse hörs lite här och där, bland annat i körarrangemangen som finns i stort sett i varje låt.

Det hörs att NEAL har hämtat inspiration från Andrew Lloyd Webbers och Tim Rice’s klassiska verk ”Jesus Christ Superstar”, där de olika rösterna får spela olika roller och där kör också är vanlig. Musiken är typisk NEAL MORSE, men ändå inte helt, då produktionen låter mer ”live” och jag tycker bara att det är positivt. Det låter lite retro, skull man kunna säga, och det här är inte alls en uppföljare till MORSE’s två senaste verk om någon trodde det. Dessutom så är låtmaterialet något av det bästa som NEAL har skrivit på mycket länge, många oerhört snygga låtar med starka melodier och fantastiska refränger. En favorit är ”Free at last” där Maria Magdalena (Talon David) sjunger en grymt vacker låt med en härlig inlevelse. En annan favorit Ted Leonard i ”Gather the people” och ”Love has called my name” är en supervacker poplåt där NEAL sjunger duett med Nick D’Virgilio. 

Låtarna varierar i stil från pop, blues, metal och – naturligtvis – progressiv rock, men fokus ligger på starka melodier och ”He must go to the cross” är en låt som lätt fastnar med en catchy körfigur. ”Hearts full of holes” är Judas bekännelse när han sviker Jesus och här låter Nick D’Virgilio lite som Robbie Willams och avslutande ”The greatest love of all/Love has called my name (Reprise)” är verkligen en pampig avslutning, något som NEAL MORSE brukar vara bra på. Kort sagt så är det här ett fantastiskt album, bra mycket bättre än den lilla besvikelsen med förra albumet ”The great adventure”. Enda nackdelen är att den slarvigt gjorda förpackningen, något som Frontiers Records troligen får ta på sig.

Betyg: 9/10

CD1:

1.       Introduction

2.       Overture

3.       Getaway

4.       Gather the people

5.       Jesus’ baptism

6.       Jesus’ temptation

7.       There’s a highway

8.       The woman of seven devils

9.       Free at last

10.   The madman of the Gadarenes

11.   Love has called my name

12.   Better wheather

13.   The keys to the kingdom

14.   Get behind me Satan

CD2:

1.       He must go to the cross

2.       Jerusalem

3.       Hearts full of holes

4.       The last supper

5.       Gethsemane

6.       Jesus before the council and Peter’s denial

7.       Judas’ death

8.       Jesus before Pilate and the crucifixion

9.       Mary at the tomb

10.   The greatest love of all

11.   Love has called my name (Reprise)

Här kan se och höra en av plattans tyngre spår, "Get behind me Satan"!

Recension: Teramaze "Are we soldiers" (Music Theories Recordings)

TERAMAZE blev med sitt förra album, ”Her halo” en ny fräsch kraft inom progressiv metal att räkna med. Med en melodiös exakthet så bjöd bandet på ett album som var ett av 2015 års bästa inom genren och plattan blev hyllad över hela världen, inte minst bland den växande skara fansen.  Bandet kommer från Melbourne, Australien och startade faktiskt redan 1993, vilket betyder att man har haft många år på sig att förfina sin musik, men det var först 2014, och albumet ”Esoteric symbolism”, som alla bitar föll på plats. Då började det att surra om TERAMAZE lite här och var och man kan säga att trägen vinner.

Det har tagit fyra år att sammanställa nya plattan ”Are we soldiers” och det har hänt en del sedan sist. Bandets originalsångare, Brett Rerekura, är tillbaka bakom mikrofonen, efter några års frånvaro. Jag gillade verkligen Nathan Peachys grymma stämma och fantastiska närvaro på ”Her halo” och hade lite svårt med Brett inledningsvis. Han har en grym sångröst även han, men den är mer anonym och han nyanserar inte alls lika mycket som Nathan gjorde.

Nya plattan ”Are we soldiers” släpps, precis som förra albumet, på Music Theories Recordings/ Mascot Label Group, ett skivbolag som har ett brett spektra av artister och band idag. TERAMAZE tillhör ett av skivbolagets tyngre akter och på nya albumet så är bandet tyngre än senast, och detta har medfört att melodierna inte är riktigt lika starka som på förra plattan. Däremot är det lika tajt och intrikat, med massor av musikalitet. Som tidigare sagts, så har det här grabbarna massor av erfarenhet och det lyser starkt genom hela, långa albumet.

För, som vanligt, så är får man mycket musik för pengarna när det gäller TERAMAZE. Nya plattan klockar in på 70 minuter, vilket är mastigt att ta sig genom i början. Jag var faktiskt på väg att avfärda plattan helt och hållet, då det tar sin tid att lyssna sig genom den. Förra albumets ”pop-inlägg”, typ titelspåret, hittar vi inte alls här och bandet har tagit sin progressiva metal mot en mer modern approach, samtidigt som man har starka influenser av Dream Theater och Symphony X. Men låten ”Are we soldiers” har en stark refräng som hänger kvar i skallen och även ”M.O.N.S.T.E.R.S.” håller hög klass. Lyssna lite extra på det härligt intrikata gitarr riffet i sistnämnda låt.

Men mitt favoritspår kommer allra sist, den tolv minuter långa ”Depopulate”, inte för att låten har de starkaste melodierna – både titelspåret, ”From savior to assassin” och ”M.O.N.S.T.E.R.S.” har betydligt snyggare refränger – utan för att alla de olika teman som låten består av är så snyggt arrangerat och dessutom så är de sista tre minuterna helt magiska.

TERAMAZE är en av den moderna progressiva metalens starkaste kort under senare år och håller ett stadigt grepp om sin position på nya albumet ”Are we soldiers”, trots att jag ändå tycker att plattan är en liten besvikelse. Jag saknar de starkaste refrängerna och jag saknar Nathan Peachy. Men annars så är det här en platta väl värd att kolla in!

Betyg: 7/10

Dream Theater ”—”

Symphony X ”—”

1.       Fight or flight

2.       Are we soldiers

3.       Control conquer collide

4.       From savior to assassin

5.       Orwellian times

6.       M.O.N.S.T.E.R.S.

7.       Wright of humanity

8.       Fact resistant human

9.       The one percent disarm

10.   Depopulate

Här kan Du se videon till låten "Fight or flight"!